Adrian Jag har tagit en sabbatstermin från studierna för att åka skidor i Frankrike och tänker komma hem och göra mitt examensarbete i elektroteknik när min flickvän kommer med ett ovanligt förslag. Hon är doktor i antropologi och har fått en projektanställning som innebär att hon ska bo i två avlägsna byar mitt i mörkaste Afrika - i 9 månader. Att bo i en hydda och göra långintervjuer med lokalbefolkning är hon van vid sverige casino cruise, men detta projekt vill integrera modern teknik som röstinspelare, kameror, dator etc. i antropologens arbetssätt och det finns ingen el i byarna. Detta och det faktum att det krävs fyrhjulsdriven bil för att ta sig till dessa byar - en bil som måste inhandlas i Afrika casino slots gladiator, köras och underhållas – har gjort henne lite nervös. Hennes förslag går därför ut på att jag skall följa med henne som volontär och fixa elförsörjning, sköta all teknisk support, köpa, underhålla och köra bilen, samt på andra sätt hjälpa till att bygga upp ett mer eller mindre modernt hushåll i en hydda i den Afrikanska bushen. I utbyte mot allt detta får jag. ja video poker download free, följa med och bo i en hydda i Afrika! Och det var så jag blev. en vilsen teknolog i Afrika. Detta är bloggen om hur det gick. View my complete profile På tisdagen passade jag på att gå en sista lång vandring i bergen för att njuta av det vackra landskapet medan de tre antropologerna intervjuade herdepojkarna på andra sidan dalen. På kvällen efter att Nicola och Elsbeth gått tillbaka till missionsstationen började vi packa inför morgondagen och stekte sedan pankakor efter att ha gått igenom kylens innehåll. Till vår förvåning upptäckte vi två korvar som vi glömt äta upp och då de inte skulle göra sig särskilt väl på våra pankakor med honung och de dessutom hade börjat lukta lite suspekt tänkte vi ge dem till lilla Inja och katten som ofta stryker kring vårt hus på kvällstid och jamar tunt men hoppfullt varje gång man öppnar dörren. När vi matar lilla Inja brukar vi alltid försöka sticka till katten en bit vilket dock är ganska svårt eftersom hunden kastar i sig allt den får och snabbt som blixten slukar bitar menade till kattstackaren innan den ens hunnit nosa på maten. Den här gången tänkte vi dock se till att katten också skulle få sig lite härlig korv till livs så i skydd av mörkret gav F hunden korv i huset medan jag matade katten ute på terrassen. Om vår familj sett att vi gav djuren prima korv hade de säkert gått i taket. Den hungriga katten åt med god aptit och jamade enträget efter varje bit men när den smaskat i sig en tredjedel av korven hörde jag F ropa något inifrån huset: En kort stund senare anlände vi hos biluthyraren som av en händelse kom körandes i en av sina snygga sportbilar precis efter oss. Redan när han steg ur bilen såg jag att han var sur eller irriterad eller kanske både och. Han anmärkte direkt på det punkterade däcket och frågade varför jag inte reparerat det. Jag såg till att dra en nödlögn och sa att däcket gick sönder idag och att jag därför inte haft tid att byta ut det. Detta var ju i praktiken sant eftersom jag inte kunde fått hjulet reparerat uppe i byn. På mitt svar upprepade han att jag borde reparerat däcket åt honom men nu teg jag bara till svar. Han började då gå ett varv runt bilen och pekade plötsligt på främre kofångaren som var skrapad på ena kanten och beskyllde mig för skadan. Jag skakade bara på huvudet och sa att den skadan redan fanns då vi fick bilen. Med eftertryck sa jag sedan att vi inte skrapat hans bil någonstans. Han insåg snabbt att detta var en diskussion han inte kunde vinna och återgick därför till frågan om det punkterade däcket: På onsdag morgon tittade vi ängsligt efter vår lilla Inja som till en början inte syntes till. Tänk om vi skadade henne så illa med gaffeln att hon dog under natten? Men våra dystra tankar blev abrupt avbrutna av ett valpskall. Lilla Inja mådde bra och sprang runt som vanligt, även om hon låg och vilade i solen största delen av morgonen. Man kan förstå att hon var medtagen med tanke på vilken fruktansvärd kväll hon just upplevt. Vi ansåg det bäst att inte försöka förklara för familjen vad som hänt eftersom det säkerligen skulle leda till missförstånd och inte skulle tjäna något syfte eftersom hunden mådde bra. Antropologerna satte genast igång med presentationsförberedelserna medan jag tömde bilen och satte kurs mot Maseru för att återlämna eländet. På vägen var jag lite orolig för att den grinige mannen skulle börja klaga på att vi inte fixat det trasiga däcket och att bromsklossarna var slitna. Jag kom in till Maseru vid kvart över tre och åt först en sen lunch på Lancers’ Inn som har notoriskt långsam service men serverar en god kycklingburgare med peri-peri-sås. Efter att ha ätit och sedan handlat lite frukostmat på Shoprite gick jag till huvudgatan för att få tag på en taxi. Jag gick fram till en taxi som stod parkerad vid vägkanten och sa att jag ville ha en ”special” – alltså att jag ville ha taxin för mig själv och inte ville vänta på att tre andra personer skulle dyka upp för att fylla bilen. Små taxibilar som tar fyra passagerare kör nämligen från gränsen vid Maseru Bridge genom innerstan längs huvudgatan och vänder sedan vid minibusstaxiranken i andra änden av stan. För fyra Maluti kan man hoppa på och av var som helst längs den sträckan men man får vara beredd på att föraren kan stanna och vänta längs vägen om hans fordon inte är fullt. Jag kunde se hur taxichaufförens ögon – inte olikt en enarmad bandit - slog om till dollartecken och han vräkte omedelbart den stackars kvinnan som redan satt i taxin. När jag satt mig i bilen förklarade jag snabbt att vi skulle hämta upp min bil på baksidan av Shoprite och sedan skulle han följa efter mig i den bilen för att sedan köra mig tillbaka till stan. Mannen gav mig en blank blick och sa osäkert: De första minuterna efter att vi fått ut korven låg den kvar i samma ställning och andades långsamt. Efter en liten stund började den röra lite på sig och kröp ihop till en liten boll och somnade. Både jag och F var svårt chockade men väldigt glada att det hela verkade sluta väl i alla fall. Vi satt på ömse sidor om den glupska lilla valpen och klappade den medan vi gick igenom händelseförloppet med varandra. Så småningom hällde jag upp en styv whisky för att lugna nerverna – den medicinen bör man alltid ha hemma. Vi började sedan diskutera vad vi skulle göra med hunden. Klockan var redan tio på kvällen och vi behövde gå och lägga oss men det kändes inte rätt att bara kasta ut hunden i det skick den nu var. Vi kanske kunde låta den sova inomhus i vår duschbalja. En annan fråga var vad vi skulle göra med korven. Vi tyckte båda att det vore olämpligt att ge hunden mer korv så jag gick ut för att mata katten med det som var kvar. När jag öppnade dörren for katten in som tydligen spänt stått och väntat utanför hela tiden. Till Fs stora förvåning kvicknade hunden till så fort den hörde katten få mat av mig ute på terrassen. Den reste sig upp och såg först ganska groggy och förvirrad ut, men den fann sig snabbt och tassade bort till dörren där den började gnälla och skrapa på dörren för att bli utsläppt. ”Nära döden eller inte slots online high school, men katten skall inte få äta upp min mat!”, verkade hunden tänka. När katten slukat sista biten släppte F ut hunden som nu studsade runt och viftade på svansen precis som vanligt. Skönt tänkte vi och stängde dörren om oss. Vi bestämde raskt att jag skulle hålla upp hunden och samtidigt försöka peta ut korven medan F höll upp dess käkar men även detta visade sig hopplöst eftersom den slängde fram och tillbaka med huvudet och änden på skeden var ett på tok för dåligt verktyg. Jag hade nu blivit trött i armen och lade hunden på golvet med fradgan och slemmet droppandes om käften. Det var hemskt att se. Hunden var nu helt livlös så det var lätt för F att bända upp dess käkar och med det överlägsna verktyget kunde jag efter bara två försök få ut hela korvbiten som var täckt av blod och slem. En känsla av triumf och lättnad spred sig i min kropp tills jag tittade på huden som låg på golvet med glasartad blick och halvöppen käft täckt av slem och fradga. En kyla spred sig istället längs min ryggrad då jag insåg att lilla Inja måste vara död. När vi på onsdag morgon var färdigpackade och körklara strax innan klockan tio visade det sig att stora delar av luften pyst ur reservdäcket sedan jag pumpade det för några dagar sedan. Efter att ha pumpat det igen och vi tagit oss fram till stora vägen kunde jag missbelåtet konstatera att det minsann ljudligt pyste ut luft ur reservdäcket. Jag skulle precis ta fram pumpen då pysandet plötsligt avtog och tystnade. Ingen idé att väcka den björn som sover tänkte jag och stoppade undan pumpen. Vi stannade sedan då och då längs vägen för att kolla däcket, men det höll sig som tur var. I sakta mak kom vi så äntligen fram till Roma och The Trading Post vid tvåtiden på eftermiddagen – cirka två timmar senare än vi hoppats på. Resan hade i alla fall gått bra om än långsamt.
0 Comments
Leave a Reply. |